Systematic Chaos

... är namnet på den senaste Dream Theater skivan som släpptes i år. Och jag måste säga att jag tycker att dom har lyckats riktigt bra. Det är en lyckad kombination av de bästa elementen från dom senaste skivorna, som i sig själva varit bra men har saknat helheten som återfinns på deras gamla klassiker. Six Degrees of Inner Turbulence (2002) har jag svårt att säga nånting om, den har några riktigt bra låtar, några mindre bra, och står inte ut på något sätt. Den efterföljande skivan, Train of Thought (2003), var ovanligt tung för att vara Dream Theater. Mycket groove och knökfylld med ubersnabba gitarr/keyboard-solon. Efter det verkar dom ha insett att dom spårade ut lite väl mycket och släppte den betydligt lugnare Octavarium (2005), med den ~24 minuter långa låten 'Octavarium' som man väl inte kan säga är något anant än ett misslyckat försök att upprepa 'A change of seasons'. Men på den nya skivan så tycker jag att dom har lyckats kombinera groovet från Train of Thought, det lite mer proggiga och lugna från Octavarium, och en nypa hits från Six Degrees of Inner Turbulence till en rakt igenom riktigt bra skiva. James LaBrie gör en helt okej insats förutom när han försöker sig på att smågrowla lite, vilket bara låter patetiskt. Det är inte heller helt okej när dom lägger på dist på hans röst för att få den att låta lite råare. Men med dom få negativa sakerna måste skivan ändå få 4/5 i betyg.

Huh, vet inte varför jag var tvungen att recensera den skivan här och nu men förmodligen har det att göra med att jag försöker undvika att plugga. DET GÅR DÅLIGT! (att plugga dvs, inte att undvika det)